Citattävling

Citattävling

Tema: Krig och fred

Erfarenheter av krig är något som författare skildrat i alla tider och på många platser.

Här är tolv exempel. Para ihop citaten med rätt författare och lämna in på något av Forumbiblioteken (Nacka Forum, Orminge eller Fisksätra) senast 31/8 så kan du vinna ett bokpris.  

 

1. När jag var liten trodde jag att krig och fred var varandras motpoler. Och ändå upplevde jag freden medan Vietnam stod i lågor, och jag hörde talas om kriget först när Vietnam hade lagt ner vapnen. Jag tror att krig och fred i själva verket är vänner och att de struntar i oss. De behandlar oss som fiender om de vill och när det behagar dem, och bekymrar sig inte om hur vi definierar dem eller vilken roll vi ger dem. Därför kanske vi inte ska förlita oss på hur kriget eller freden ter sig utåt när vi väljer vart vi vänder blicken. Jag har haft turen att ha föräldrar som förmått bevara blicken intakt oavsett vart vindarna blåst. Min mor brukade ofta recitera ett ordspråk för mig som stod skrivet på svarta tavlan i Saigon när hon var åtta år: Dói là chien tran, neu buon là thua – ”Livet är en strid där sorg leder till nederlag”. 

 

 

2. -Gentlemän, om Georgia går i krig, går jag med. Varför skulle jag annars ha gått in i Truppen? sade han. Hans grå ögon spärrades upp och deras fjärrskådande blick dränktes i en intensitet, som Scarlett aldrig sett förut. Men, liksom far, hoppas jag att yankees kommer att låta oss gå vår väg i fred, och att det inte blir krig. – Han höll upp handen med ett leende, när ett Babelssurr av röster från Fontaines och Tarletons steg mot höjden. Ja, ja, jag vet att man har förolämpat oss och ljugit för oss – men om vi hade varit i yankees kläder, och de hade försökt att gå ut ur unionen, hur skulle vi ha handlat? Ungefär på samma sätt. Vi skulle inte ha tyckt om det.  

-Nu är han där igen, tänkte Scarlett. Alltid ställer han sig på de andras sida. För henne fanns aldrig rätten på mer än en sida i en dispyt. Ibland kunde man inte förstå sig på Ashley.  

 

 

3. Vad gjorde jag här vid vägkanten mitt i natten? Jag borde ha legat i min säng med täcket över mig och en tummad bok vid min sida. Det här måste vara en dröm. Det måste det. I morgon skulle jag vakna och titta ut genom fönstret: inga ryska soldater skulle patrullera på trottoaren med bister min, inga stridsvagnar skulle rulla på min hemstads gator med torn som snurrade runt likt ett anklagande finger, det skulle inte finnas några ruinhögar, inget utegångsförbud, inga ryska trupptransportfordon som kryssade fram i basarerna. Men så hörde jag Baba och Karim diskutera arrangemangen i Jalalabad bakom mig medan de rökte. Karim försäkrade att hans bror hade en stor lastbil som var i ”utmärkt och förstklassigt skick” och att färden till Peshawar var ren rutin. ”Han kan köra den vägen med förbundna ögon”, sa Karim.  

 

 

4. -Ja men vad är det som skulle kunna vara oklart? frågade Natasja med inlevelse. –När jag lyssnade till bönen i dag blev allt så klart för mig. Det gäller bara att vara ödmjuk, att vara ense och beredd att offra allt, och då kommer det att gå bra. 

-Men ni vill inte låta Petia gå ut i kriget. 

-Jodå. Jag skulle aldrig själv sända ut honom, men inte heller för något i världen hålla honom tillbaka. 

-Så synd att jag inte är Petia, för ni vill sända ut mig i kriget, sa Pierre. 

-Ja, naturligtvis. Ni kommer ju att gå ut själv. 

-Inte alls, svarade Pierre, och när han såg Natasjas klentroget vänliga leende fortsatte han: -Jag är förvånad att ni har så höga tankar om mig. Om man får tro er kan jag göra allt väl och vet allt. 

-Javisst, javisst. Men det viktigaste nu är fosterlandets försvar – ordet ”fosterland” gjorde på nytt Natasja generad, och hon skyndade sig att rättfärdiga sitt användande av ordet: - Ja, faktiskt, jag vet inte själv varför, men jag tänker natt och dag på vad det ska bli av oss, och inte ett ögonblick, inte för något i världen tänker jag underkasta mig Napoleon. 

 

 

5. Läraren ber oss läsa i våra böcker. Det blir inget förhör i dag. Han sitter och tittar ut genom fönstret och säger ingenting på 45 minuter, tills skolklockan ringer ut.  

På skolgården florerar märkliga rykten och berättelser. Någon har hört sina föräldrar prata om krig. Någon säger att det redan har brutit ut i grannlandet Kroatien och att kroaternas armé är blodtörstig. Den är inte långt borta. Bara floden Sava skiljer oss och det nya landet åt. Man kan till och med simma dit på sommaren. 

Dagen därpå går jag tillbaka till det enorma päronträdet. Dörren är låst och trädgården öde. Gräset är perfekt klippt. Vårblommorna har kommit upp ur jorden och ska snart visa sig i sin fulla prakt. Jag sätter mig ner under trädet och tittar upp mot himlen. Den är lika rosa nu som kvällen innan. Allt ser likadant ut som i går men allt är ändå annorlunda. 

 

 

6. På somliga sätt var hon betydligt mer skarpsynt än Winston, och betydligt mindre mottaglig för partipropagandan. Då han en gång kom att nämna kriget mot Eurasien i något sammanhang förvånade hon honom med att säga helt i förbigående att hon inte trodde att det pågick något krig. Raketbomberna som föll över London varje dag var antagligen avfyrade av den oceaniska regeringen själv, ”bara för att hålla folk uppskrämda”. Det var en tanke som bokstavligen aldrig hade fallit honom in. Hon gjorde honom också nästan avundsjuk när hon talade om att det hon tyckte var svårast under tvåminutershatet var att hålla sig för skratt. Men partiets läror ifrågasatte hon bara när de på något vis berörde hennes egen tillvaro. Hon var ofta beredd att godta den officiella mytologin helt enkelt för att hon inte tyckte skillnaden mellan sanning och lögn var särskilt viktig. 

 

 

7. Folk skulle den vägen. Ryssar skulle ut till England eller Frankrike, engelsmän och fransmän skulle in i Ryssland: alla kom de över Haparanda. Dag och natt gick trafiken. Berg av paket och lådor växte upp bredvid stationerna. 

Nätterna genom kunde folk stå och vänta på passkontroll och tull. Engelska lorder kom och franska baroner, ryska furstar, rika och fattiga, ryssar som tagit sig ut ur Tyskland och tyskar som sluppit från Ryssland. Krigsfångar utväxlades. Ändlösa frakter av sönderskjutna och lemlösa gick över gränsen.  

På båda sidor om Torne älv arbetade poliser. Ryssarna kunde inte vara säkra på att tyska spioner inte tog sig in mitt i den väldiga resandeströmmen eller att ryska revolutionärer listade sig ut från Ryssland och in i Sverige för att åka västerut. 

Ibland såg vi folk gripas mitt på den smala bron mellan Torneå och Haparanda och släpas tillbaka till ryskt område. Det var inget att göra. Det var inte vår sak. Vi såg på.  

 

 

8. De ligger länge och talar denna julnatt, och Ida frågar:  

-Tant Mella - hur blir det… när Freden kommer? 

-Då skall inte tysken vara här längre… dom skall inte tjuva våra kalvar… och alla skall bli fria… Reijas far och mor… och ryssen får åka hem till de sina i Ryssland och vi får ha radion i köket… 

-Men hur blir det med mig? 

-Kommer tid, kommer råd, flicka lilla. 

-Och… och… angivarna? 

-Du menar mor din? 

-Ja… 

-Sånt vet man aldrig… men… klart är… att betala får man för det man tagit… i varje fall fruntimren.  

 

 

9. Caesar och Peeta utbyter några tomma fraser innan Caesar frågar honom om ryktena att jag håller på och spelar in propåor för distrikten. ”De utnyttjar henne, förstås”, svarar Peeta. ”För att piska på rebellerna. Jag betvivlar att hon ens är medveten om vad som händer i kriget, vad det är som står på spel”.  

”Har du något du skulle vilja säga till henne?” frågar Caesar. 

”Ja, det har jag”, säger Peeta. Så ser han rakt in i kameran, rakt in i mina ögon. ”Var inte dum, Katniss. Tänk själv. De har gjort dig till ett vapen som kan göra så att hela mänskligheten utplånas. Om du verkligen har något att säga till om, så måste du använda det inflytandet för att slå till bromsarna. Använd det för att få slut på kriget innan det är för sent. Fråga dig om du verkligen litar på människorna du samarbetar med. Vet du egentligen vad som pågår? Och om du inte gör det… ta reda på det.” 

Svart skärm, Panems vapensköld och slut på showen. 

 

 

10. De hade kommit och hämtat honom strax efter midnatt. Tre män i kostymer och slipsar och svarta filthattar och med FBI-brickor under rockarna. ”Ta med dig tandborsten”, hade de sagt. Detta var i december, alldeles efter Pearl Harbor, då de fortfarande bodde i det vita huset på den breda gatan i Berkeley inte långt från havet. Julgranen var uppe och hela huset doftade barr, och från sitt fönster hade pojken sett dem leda ut hans far i badrock och tofflor över gräsmattan och fram till den svarta bilen som stod parkerad vid trottoarkanten. Han hade aldrig förr sett fadern lämna huset utan sin hatt. Det var detta som gjorde honom mest orolig. Ingen hatt. Och så de där tofflorna: slitna och urblekta, med gummisulor som släppt i kanterna. Om de bara hade låtit honom sätta på sig sina skor hade kanske allting blivit annorlunda. Men det hade inte funnits någon tid för skor. 

 

 

11. ”Säkert hoppades du i din själ, frejdstore Akilles, 

att få förstöra i dag de dristiga troernas kungsstad. 

Dåre, för dennas skull stå otaliga lidanden åter, 

ty vi försvarare äro i den både många och tappra, 

vilka för hustrur och barn och för älskade, dyra föräldrar 

värna vårt Troja mot fall. Men dig själv här bidar ditt öde,  

fast du är fruktansvärd och den oförskräcktaste kämpe!” 

Sagt, och han sände sin vässade lans från den kraftiga handen, 

träffade benet inunder hans knä och felade icke.  

 

 

12. Vid sextiden på kvällen, när jag satt och drack te med min hustru i lusthuset och talade stora ord om den förestående striden, hördes en dov detonation från allmänningen och omedelbart därefter ett häftigt skjutande. Sedan skakades marken där vi satt av en våldsam skräll. Jag rusade ut på gräsmattan och fick se trädtopparna på Oriental College fatta eld och tornet på den lilla kyrkan därintill falla samman i en ruinhög. Moskéns spira hade försvunnit och taket på collegebyggnaden såg ut som om det beskjutits med en hundratons kanon. En av våra skorstenar exploderade som om den träffats av ett skott, och bitar av den rullade nerför takpannorna och bildade en hög av röda spillror på blomsterrabatten nedanför fönstret till mitt arbetsrum.  

Min fru och jag var som förlamade av häpnad. Plötsligt insåg jag att krönet på Maybury Hill nu måste ligga inom räckhåll för marsinvånarnas värmestråle, sedan Oriental College röjts ur vägen.  

 

Författare - citat

Suzanne Collins - Citat nr______

Marit Paulsen - Citat nr______     

Negra Efendić - Citat nr______

Kim Thúy - Citat nr______ 

Homeros - Citat nr______

Lev Tolstoj - Citat nr______ 

Khaled Hosseini - Citat nr______

H G Wells - Citat nr______ 

Margaret Mitchell - Citat nr______ 

Jan Olof Olsson (Jolo) - Citat nr______ 

Georg Orwell - Citat nr______

Julie Otsuka - Citat nr______

 

Namn:……………………………………………………………………………… 

Mobil eller mejl:………………………………………………………………  

Evenemang

Laddar

Sök

Språk